Honey, I´m home

Jag kliver ur taxin. Snö på marken. Går in på gården, upp för trapporna. Låser upp. Allt är sig likt. Kliver över högen med post. Växten i köket slokar. Tömmer ryggsäcken på golvet och slänger alltihop i tvättkorgen. Duschar varmt för första gången på 20 dagar. Tittar på mig själv i spegeln. Kontrasten mellan vita bröst och brun mage har redan börjat blekna. Sätter på reaggeskivan vi lyssnat på under resan. Den låter inte lika bra här. Bokar klipptid. Bokar tvätttid. Två nya meddelanden på telefonsvararen. Filar bort smutsen från fötterna.

Jag är tillbaka.

Nu i Costa Rica

Under tiden i Nicaragua har Marit och jag ofta varit ensamma. Sjalva pa restauranger, de enda utlanningarna pa bussar och i affarer. Nu ar vi turistland, i Costa Rica. Souvenirbutiker overallt, det gar bra att betala i dollar, rikare, fler turister, fler amerikaner, folk pratar engelska och ar inte riktigt lika trevliga. Vi ar hogt upp i bergen. Det ar kallt. 15 grader och det blaser iskallt. Vi bor pa resans hittills risigaste hostel. Marit och jag delar sang dar vi ligger och huttrar under filtarna som ett gammalt gift par.

Vi var pa djungeltur igar. Regnskogen var valdigt vacker men vi sag nastan inga djur. Slottskogen bjuder pa storre flora och fauna. Sa fort minsta kryp kom fram, tog alla fram kamerorna. En kanadensiska som var med fotograferade myror pa marken. Undrar om man kan ordna guidade turer i skogen i Sverige? Titta, vilka hoga tallar, titta vitmossa...

Idag har vi ridit i tva timmar och ikvall ska vi pa natttur i djungeln. Far se om fler djur ar vakna da.

Sista gangen

Idag har jag aterigen tagit en iskall dusch. For sista gangen pa mycket lange.

Njepp

Jag kunde lagga ut en bikinibild pa mig sjalv har. Men sa kul blir det inte...

Imorgon tar vi på oss ryggsäckarna igen

På väg igen

Imorgon ska vi gå upp klockan 5 på morgonen för att åka buss mot San José. Vi ska dock inte åka ända dit utan hoppa av efter vägen och sedan lifta (säg inget till mamma) de sista milen till regnskogen och byn Monte Verde.

Det ska nog gå bra. Alla är så snälla och våra transporter har gått utmärkt hittills. Vi har blivit inträngda i diverse minibussar, folk har köat för att få köra oss till olika ställen och få några av våra dollars.

Ska bli bra med ett par dagars äventyr nu mot slutet. Vi har börjat ställa in oss på att åka hem på torsdag. Längar lite. Efter filmjölk och varm dusch. Säkerhet och frihet. Att få ha jeans igen.

De senaste två dagarna

Jag

Ogräs

På mitt huvud växer något. Det är blont, lockigt, risigt, solblekt och alldeles för långt. Innehåller salt och sand.

Det kallas visst hår.

Kan någon boka tid hos en frisör?

Säkerhet

Jag är så förbenat trött på att gå omkring med visakortet i trosorna.

Börjar längta hem.

Ännu en diktator

Nu har vi åkt taxi med en chaufför som heter Lenin.

Väster om havet

Vi åker båt längs kusten utanför Nicaragua. Jag tittar ut över havet.

Tänk, långt där ute ligger Kina.

Managua

Managua har inget centrum med parker och torg. Det försvann i en jordbävning 1972 och byggdes aldrig upp igen.

Staden måste ligga högt upp på listan över världens fulaste städer. Dessutom livsfarlig med taxi från dörr till dörr och galler för alla fönster.

Nu har vi Sara som bott här ett tag visar oss vad vi ska se och kör oss runt till de bästa bitarna.

Men annars, åk absolut inte hit. För allt i världen.

Vad tänkte hans föräldrar?

Idag har Marit och jag ätit lunch med Forums Syds administrative chef.

Han heter Stalin.

Sista veckan

Imorgon åker Marit och jag till Leon, en kolonial stad norr om här. Vi stannar där tills lördag och sedan bär det av söderut till Costa Rica igen.

Vi ska tillbringa två dagar i regnskogen, rida häst och kanske kasta oss i lianer. Sen väntar en hiskeligt lång resa på 24 h + tidsomställningar och sen är vi tillbaka i Sverige torsdag kväll.

Fredagsöl någon?

Hemma bäst

Om en vecka flyger vi hem. Jag älskar att resa, men Sverige är och förblir det bästa landet i världen.

Där finns rent vatten i kranen, varmt trägolv under fötterna, gratis universitet, grovt bröd, pappaledighet, varmt vatten i duschen, årstider som växlar, vacker natur, rena städer, skönhet, vackra sunda jämställda män, ett språk som är mitt...

Se ner till jordens inre

Jo, jag har handlat en höna...

Samma måne här som hemma

Marit och jag i vind

Sauna

Du promenerar ut ur bild...

Drömjobbet

Nu är det snart natt hos er. När ni läser är det morgon. Kanske är ni på jobbet. Trötta, sega, önskar ni slapp.

Då kan ni tänka på att ni istället kunde ha jobbat som en kille jag såg här med att stå i en gathörn och sälja wonderbaums hela dagen. Kanske 100 granar i ett snöre kring halsen. Antagligen lön på provision.

Så sluta gnäll.

Ö i Nicaraguasjön

Where the streets have no name

Gatorna i Managua har inga namn. Sara och Andreas adress är:

Utgå från snabbköpet Pali
Ett kvarter mot solnedgången
20 meter mot sjön
Hus 375

Lugnet råder nu i huset. Sara jobbar, Andreas har tagit bilen till reperatör, Marit läser en bok i hängmattan, jag skriver.

Vi har haft en massör på besök. Hårdhänt kvinna. Tryckte och nöp på konstiga sätt. Kanske något indianskt.

Planer idag

Idag ska vi åka till en vulkan.

Nu äta papaya.

Lika men ändå olika

Vi lämnade San Juan del Sur i torsdags och åkte till Granada. En fantastisk resa på tre timmar bestående av svarttaxi med två nicakillar och en hysterisk bussresa i en buss som hade skrotats för 10 år sedan i Sverige.

Första kvällen i Granada besöker vi en bar och börjar prata med bartendern Jehito. Han erbjuder sig att guida oss runt med båt kring öarna som ligger i den stora Nicaraguasjön.

Det blev en av de bästa upplevelserna hittills på den här resan. Vi vandrar runt på en av öarna, i människors hem, deras bakgårdar. Pratar med barnen och klappar deras hundar. Ser på hur man bygger en träeka (finns på bild nedan).

Och får höra Jehito berätta om sig och sitt land. Hans föräldrar som flyttade till USA för att städa och jobba i fabrik, om politiken och skolsystemet, om hans drömmar att starta eget. Han har en son på tre år som mest bor hos sin mamma, men att det funkar bra, han och mamman är vänner, det var bara kärleken som inte höll.

Andra sidan jorden är både likt och olikt.

Sexturism

Vi besöker en fantastisk vacker vulkansjö. Det finns solstolar och restaurang, kypare som serverar fruktdrinkar.

I vattnet nedanför bryggan finns tre vita, feta amerikanska män i 50-årsåldern. Vid sina sidor har de varsin liten, söt, späd nicatjej. I minimal bikini. Högst 17 år. De ler anstängt och pussar på sina amerikaner. När en av flickorna går upp för stegen till bryggan börjar amerikanerna diskutera hennes häck.

Till dessa män som under sin semester passar på att köpa flickor finns bara två ord:

Nack

skott

Morgon

Det är morgon i Managua. Sara och hennes Andreas sover. Men Marit och jag har tack vare jetlagen förvandlats till två morgonpigga figurer. Känns konstigt, det är liksom inte jag.

Så nu ligger Marit i hängmattan och jag sitter på golvet och skriver på Saras laptop.

Vi var ute på dansklubb igår.

Kvällen i siffror:
Minuter i kön för att komma in: 10
Öl: 3
Timmar på dansgolvet: 3
Män som tog kontakt: 4
Taxiresor: 2

Inte helt olikt en kväll på Excet alltså.

Vissa saker skiljer ändå. Sara upplyser om var nödutgångarna sitter. Om det blir jordbävning.

Ingenmansland

På gränsen mellan Costa Rica och Nicaragua finns ett område som inte verkar tillhöra något land. Det är liksom emellan alla kontroller och staket.

Där pågår en festival.

Det finns öltält och några har satt igång en barbeque. Musik och folkliv.

Så är det i Ingenmansland.

Numera är detta en fotoblogg...

Hus för de som har

Nere vid vattnet

San Juan del Sur

På vägen

Hej barn

Nicaragua ser ut så här

Playa Coco

Mitt resesällskap Marit

Vi blev bjudna på färsk cocosnöt när vi besökte öar i Nicaraguasjön.

Uppkopplad

Efter diverse strapatser har vi nu anlänt till Saras hus i Managua. Här finns bredband och två datorer. Här ska skrivas. Ska tömma kameran på bilder och se om det funkar att lägga ut några av dem här så ni får se.

Men inte just nu.

Nu ska vi åka till en lagun och bada.

Musik

Jag gillar egentligen inte reagge. Men nar vi skumpar fram i Saras jeep pa de samsta vagarna jag nagonsin har upplevt sa ar det regge i bilsteron. Och inget kunde passa battre...

Nica Amor

Jag har varit i Nicaragua i tre dagar och ar helt sald pa det har landet. Ljuset, manniskorna...

Att salja allt jag ager och flytta hit och grava brunnar kanns inte helt frammade. Eller kanske jobba med informationsfragor, ar lite mer kompetent dar.

Har ju aldrig gravt en brunn i hela mitt liv.

Planer

Vi ar kvar i San Juan del Sur tills torsdag. Da aker vi till Granada som ska vara en fin kolonialstad. Vi ska aven besoka en vulkan och aka bat pa Nicaraguasjon till oar som ligger dar. Sen aker vi till Managua dit Sara redan har begett sig for att jobba.

Vi kommer att gora sma utflykter fran Nicaragua och sedan ta oss tillbaka till Costa Rica. Dar ar planen att tillbringa tre dagar i regnskogen och hinna med att trecka och att rida hast till en vulkan.

Kanns mycket mycket bra...

Imorgon

Aka bat till strander vi inte har varit pa. Hoppas fa se delfiner. Aka bat tillbaka. Middag. Ol.

Idag

Frukost pa terass. Solstol och bad. Internetcafe. Vila. Duscha. Middag. Ol.

Perspektiv

Marits reselitteratur just nu ar Mia Tornbloms bok Sjalvkansla Nu och vi pratar en del om den boken. Om sjalvkansla och att vara tillrackligt bra.

Sa reser vi buss med kakstader pa bagge sidor om vagen. Magra grisar och tvattlinor mellan skjulen. Da sager Marit:

"Jaha du Maria. Hur mycket tror du de har manniskorna gar och funderar over sin sjalvkansla?"

Vi ligger hogt upp pa Maslows behovstrappa....

Fler stämplar i passet

Nu ar vi i Nicaragua. I San Juan del Sur som ar en liten kustby ett par mil utanfor Managua. Ett paradis. Det ar varmt, valdigt varmt, det ar fuktigt, solen skiner, vi har druckigt ol pa uteservering och legat pa stranden. Allt ar i pastellfarger.

Vi lamnade San Jose i morse, lyckades undvika lurendrejarna pa bussstationen och faktiskt betala ratt pris for ratt buss. Min spanska gar utmarkt. Vi har akt skumpig buss genom vackra, vackra berg och dalar, palmer, regnskog. Vi har tagit oss igenom passkontrollen vid gransen. Det kanns att vi ar pa aventyr. Vi har kampat, svettats och forhandlat. Det har ar ingen vanlig charter. Precis, precis var jag behovde. Jag behover inte avslappning, jag behover utmaning, spanning och det far jag har.

Jag har sand over hela kroppen, haret ar stravt. Jag ar mycket mycket lycklig...

Hur?

Har i Peñas Blancas har vi mott Sara, Marits kompis som jobbar for Forum Syd. Hon ar statsvetare och arbetar med foreningar och demokratifragor. Vi har pratat fattigdom, losningar, problem, klasskillander, koruption, utbildningar.

I Nicaragua lever 50% av folket pa mindre an 1 dollar om dagen. FN:s definition av fattigdom.

Hur utrotar man fattigdomen?

Billigt

Att aka buss fran San Jose till Peñas Blancas, en resa pa 5 timmar, kostar cirka 60 svenska kronor.

SJ, lyssna och lär.

Vidare

Imorgon aker vi till Nicaragua. Det blir strand, sol och bad forst. Vi lamnar ett smutsigt och stokigt San Jose. Men vi prade forut om att det ar bra att se stallen som inte ar sa fina. Det ar en del av manniskornas vardag. Har bor folk, lever och jobbar. Aven om det inte ar en plats for turister.

Imorgon ska vi vara turister. Byta land. Sol!

Tva mindre bra saker

Vi ar sa jetlagda sa det finns inga granser. Klockan ar halv nio. Vi har pratat om att fa ga och lagga oss de senaste tre timmarna.

Regnet vraker ner. Pa nyheterna visade de reportage om denna regniga dag. Intervju med meterolog och allt.

Annars ar det bra.

Inflation

En flaska vatten kostar 500

Besok pa museum kostar 20.000

Colones alltsa.

Ekologisk

Hotel Aranjuez ar ett ekologiskt hotel.

De byter namligen inte handdukarna varje dag om man inte sjalv vill det.

Känslan just nu

Allt ar nytt for forsta gangen. Jag ar glad men trott i benen, trott i huvudet. Det ar nog for tidsomstallningen, alla intryck och att hela tiden vara pa sin vakt. Gator jag inte kan, avenida hit och calle dit. Visakort som inte far bli stulet. Trasiga trottoarer dar det ar latt att snubbla. Det luktar starkt av rengoringsmedel och av fukt. Allt ar lite fuktigt, huden ar klibbig, byxorna skrynkliga. Viss vatskebrist.

Det ar midnatt hos er snart. Det ar lordag. Ni ar ute pa roliga grejor, hanger i barer och bestaller in er andra ol. Har ar det eftermiddag och ett starkt disigt ljus.

Tidsomstallningen kanns lite som att ha varit ute och festat en hel natt och inte sovit ordentligt men anda inte riktigt vara bakis. Lite ont i kroppen. Kan vara 18 timmar à planet eller en ovan sang.

Kram pa er alla!

Amsterdams flygplats

Jag bor i Goteborg. Marit bor i Stockholm. Alltsa skulle vi flyga fran varsitt hall, motas i Amsterdam och dar flyga gemensamt till San Jose.

Mitt plan ar naturligtvis forsenat. Innan landning ropar de ut i hogtalarna att vi som ska vidare till San Jose inte kommer hinna med planet utan ska uppsoka informationsdisken. Brilliant. Jag har adressen till vart bokade hotell, Marit kan ingen spanska. Att vi inte far komma till San Jose ihop ar en smarre katastrof.

Jag pratar med personalen. Planet kommer landa en kvart innan nasta lyfter.
"You`re not gonna make it", sager Mr Steward.

Brevid mig ar en tjej i tofs som ska till Boston. Vi bestammer oss for att vi visst ska hinna med vara plan.
"Jag kan vara hare", sager Tofsen.

Nar planet fortfarande rullar pa landningsbanan knapper vi upp sakerhetsbaltena och gar fram i gangen. Nar dorrarna oppnas sa springer vi. Allt vad vi har. 800-meterslopp genom gangar, skyltar, rullband och tax-free-shopar.

Klart jag hinner. Till och med min ryggsack hinner packas om till nya planet. Jag hoppas verkligen att Tofsen kom i tid till Boston ocksa.

Vi är framme

Nu är Marit och jag här! Allt ar bara bra... Vi har klarat 20 h resa utan storre bekymmer och idag hunnit gora San Jose. Gora stan gar ganska fort. San Jose ar smutsigt, ganska fult pa sina stallen, bullrigt, stokigt. Vi har lyckats kopa bussbiljetter till gransen mot Nica imorgon, vi har atit flottig mat, njutigt en fantastisk frukost. Vi har besokt turistbyran och fatt information om regnskogsturer och gjort en preliminar planering for hur vi ska fa in mer regnskog... Vi har varit pa stans museum och fatt en kortkurs i Costa Ricas historia.

Vi bor bra. Det ar kanske 25 grader varmt, fuktigt och regnet har vrakt ner idag. Alla ar mycket snalla och spanskan gar bra.

Vi aker tidgit kl 6 imorgon. Vi ar tillbaka dar vi bor nu och ska hanga har ett tag. Vi har sett Bar Buenson Aires pa gatan brevid, kanske blir det drag dar...

Ti ti ti hi

Jag har gått upp nu fast det är alldeles för tidigt. För jag kan inte sova.

Jag är fnissig och nöjd. Jag ska flyga idag. Titi hi.

Sen kommer jag tillbaka och ska börja på nya jobbet. Tititihi.

2006 verkar lovande...

Nu åker jag iväg...

Nu har jag packat klart. Allt är färdigt. Nu åker jag snart.

Åh, vad jag behöver det här. Jag behöver bli påmind om att världen är större. Större än duggregn, icakassar och väckarklocka 07.10. Jag behöver lyssna på ett språk som inte är mitt. Dansa i otakt. Svära över en för tung ryggsäck och äta mat jag inte tål. Jag behöver svettas och klaga över värmen. Jag behöver gå vilse på nya gator. Köpa vatten på flaska.

Och jag tänker ha mycket mycket roligt...

Förändring

Jag har bytt jobb tidigare men ändå tar det så på krafterna. Det är väl förändringen. Borde börja frilansa så att jag vande mig. Hela anställningsproceduren gjorde mig matt. Alla intervjuer och tolkande. Nu när jag vet så släppte alltihop. Jag som längtat så efter förändring blev istället skakig. Kunde inte sova utan var tvungen att vandra runt i lägenheten klockan fyra på morgonen och dricka mjölk direkt ur paketet.

På jobbet började jag nästan gråta inför min chef. Min fantastiska chef har hela tiden vetat om att jag söker jobb och varit ett jättestöd. Nu jublade hon och gratulerade. Hon kommer finnas kvar som mentor åt mig. Jag har velat gå vidare den sista tiden och tyckt att allt kännts rätt segt. Men nu när jag ska lämna blir jag nostalgisk. Jag har lagt ner så mycket engagemang i det jobbet och jag kommer sakna det. Det fula förortstorget, mannnen som säljer frukt utanför, mitt kontor, Birgit, Inga, Kerstin och alla de andra. Men jag vill vidare och måste det. Och det kommer att bli bra.

Om två dagar