Om syskon

Jag har inte den minsta längtan. Inte längtan efter att må illa i nio månader. Inte efter den första skälvande tiden. De nattliga grälen, de nattliga vaken. Barnet som aldrig sov, vi som inte orkade. Och kravet på att man skulle tindra och vara tacksam.

Jag är tacksam. Men första månaderna var rätt svarta. Med en son på 17 månader kommer allt oftare frågan om när det är dags för syskon. Som om det bara var något som är självklart, som ska produceras för det ska ju vara så. Att bara ha ett barn, det går ju inte för sig. Men jag är inte säker. Ett barn är på många sett väldigt behändigt. Jag som älskar att jobba, älskar att resa, älskar friheten och mina fritidsintressen.

Att bli med barn första gången var lätt. Kanske blir det svårt en eventuell nästa gång. Kanske går det inte alls, och då känns det också helt ok. Vi har det bästa barnet och kanske räcker det så.

År 2013 ska jag börja fundera på syskon. Fram till dess ska jag vara lycklig över den fina unge jag har.