Om skräcken, ansvaret

På kvällen kan jag inte sova. Jag ligger vaken och är livrädd att förlora honom, att förlora båda, både mannen i sängen bredvid mig och barnet i spjälsängen. Jag tänker på katastrofer, att jag ska tappa honom i stentrappan i trapphuset, en bil ska köra på honom. Tänker på tsunamikatastrofen, barn som dör i krig. Tänker på föräldrarna, sprang de med dem i famnen, hur fortsatte de utan sina barn?
Allt som handlar om barn och sjukdomar hoppar jag över, byter kanal till lättsam glättig underhållning. Paris Hilton, inredningsprogram, jag löser korsord, tänker på färg och form för att komma bort från rädslan.

Jag kan inte leva som orolig, inte föra över den oron på honom, släppa, inte överbeskydda. Och på dagarna går det ganska bra, jag tror inte att det märks, jag verkar nog rätt avslappnad. Jag försöker tänka att om något skulle hända honom så har jag ju den här tiden redan, de här åtta månaderna.

Och just nu, och förhoppningsvis länge till finns vi ju här levande alla tre.

Minne

På en uteservering i Split sätter sig en gatumusiker nära oss och tar fram gitarren. Han börjar spela kroatiska folksånger och unge E reagerar direkt, lyser upp, lyssnar börjar skratta och sjunga med.

Från resan

Kroatien

Vi har varit en vecka på semester och att resa med barn går så bra så. Mer packning, han bär ju knappast sin väska själv och lite mäck med att stå i badrummet på det enkla hotellet och blanda gröt. Men bra. jag kan förstå de som åker på all-inclusive "glöm plånboken hemma" för det hade nog varit bekvämt. Men vi hade kreverat av rastlöshet så istället blev det åtta dagar på tre olika platser, båt, buss och båt och buss igen. Äventyrligt ljuvligt och svettigt.