Om syskon

Jag har inte den minsta längtan. Inte längtan efter att må illa i nio månader. Inte efter den första skälvande tiden. De nattliga grälen, de nattliga vaken. Barnet som aldrig sov, vi som inte orkade. Och kravet på att man skulle tindra och vara tacksam.

Jag är tacksam. Men första månaderna var rätt svarta. Med en son på 17 månader kommer allt oftare frågan om när det är dags för syskon. Som om det bara var något som är självklart, som ska produceras för det ska ju vara så. Att bara ha ett barn, det går ju inte för sig. Men jag är inte säker. Ett barn är på många sett väldigt behändigt. Jag som älskar att jobba, älskar att resa, älskar friheten och mina fritidsintressen.

Att bli med barn första gången var lätt. Kanske blir det svårt en eventuell nästa gång. Kanske går det inte alls, och då känns det också helt ok. Vi har det bästa barnet och kanske räcker det så.

År 2013 ska jag börja fundera på syskon. Fram till dess ska jag vara lycklig över den fina unge jag har.

Snabbgenomgång av 2009

Om 2008 är året då jag alltid mådde illa. Då är 2009 året då jag inte sov. Det började med vinter, vi sov inte, jag ammade jämt. Jag plöjde hela Sex-and-the-City-boxen ammandes i soffan. Min älskade föräldragrupp var i mycket ljuset. Så småningom blir det vår, det blir bättre med sömnen. Vår pojke växer och kan mer och mer. I maj börjar jag jobba igen, första tiden svävar jag på moln över att få komma till jobbet. I juni åker vi till Kroatien med vår 7-månaders-baby, det är bra och roligt. I juli dansar jag en vecka i Herräng, den årliga tjejhelgen på Marstrand blir av. Hösten är heltid på jobbet och pappaledig sambo, mycket på jobbet. I december åker vi tre till Kairo, ser pyramider, besöker basarer, åker taxi. Att resa med barn är fantastiskt.