Paradoxen

Jag plockar bort hans minsta kläder, de där allra första i storlek 56 och ger bort dem, han kommer aldrig att kunna ha dem igen. Och det är så fånigt, jag är ju glad att han blir äldre, jag vill inte tillbaka till den första nyfödda tiden då han inte sov och bara skrek, men ändå är det vemodigt.

Med honom kommer vetskapen att man just är uppe i något som inte kommer att bestå. Medveten om livets ändlighet. Vetskapen om att man ska dö. Jag har aldrig varit så rädd för döden som nu, aldrig smågråtit så ofta som nu.

Jag vill stoppa tiden, han måste alltid finnas, jag måste alltid finnas för att få uppleva honom. Och ändå längtar jag tills han är större, när vi kan prata med varandra, jag längtar efter att han ska kunna berätta för mig om hur han tänker.

Otroligt

Vårt barn sover numera på nätterna, efter att vi kurat honom. Han sover 10 timmar på natten och tre gånger sover han på dagen. Livet är tillbaka. Det är ljuvligt.

De första tre månaderna som förälder var något av det jobbigaste jag varit med om. Nu är det inte jobbigt alls. Inte ett smack. Snarare lite bekymmer vad jag ska göra av all tid jag fick.

De första tre månaderna var nästa bara skrik och sömnbrist. Nu är det bara skratt och glädje.