Om skräcken, ansvaret

På kvällen kan jag inte sova. Jag ligger vaken och är livrädd att förlora honom, att förlora båda, både mannen i sängen bredvid mig och barnet i spjälsängen. Jag tänker på katastrofer, att jag ska tappa honom i stentrappan i trapphuset, en bil ska köra på honom. Tänker på tsunamikatastrofen, barn som dör i krig. Tänker på föräldrarna, sprang de med dem i famnen, hur fortsatte de utan sina barn?
Allt som handlar om barn och sjukdomar hoppar jag över, byter kanal till lättsam glättig underhållning. Paris Hilton, inredningsprogram, jag löser korsord, tänker på färg och form för att komma bort från rädslan.

Jag kan inte leva som orolig, inte föra över den oron på honom, släppa, inte överbeskydda. Och på dagarna går det ganska bra, jag tror inte att det märks, jag verkar nog rätt avslappnad. Jag försöker tänka att om något skulle hända honom så har jag ju den här tiden redan, de här åtta månaderna.

Och just nu, och förhoppningsvis länge till finns vi ju här levande alla tre.