Paradoxen

Jag plockar bort hans minsta kläder, de där allra första i storlek 56 och ger bort dem, han kommer aldrig att kunna ha dem igen. Och det är så fånigt, jag är ju glad att han blir äldre, jag vill inte tillbaka till den första nyfödda tiden då han inte sov och bara skrek, men ändå är det vemodigt.

Med honom kommer vetskapen att man just är uppe i något som inte kommer att bestå. Medveten om livets ändlighet. Vetskapen om att man ska dö. Jag har aldrig varit så rädd för döden som nu, aldrig smågråtit så ofta som nu.

Jag vill stoppa tiden, han måste alltid finnas, jag måste alltid finnas för att få uppleva honom. Och ändå längtar jag tills han är större, när vi kan prata med varandra, jag längtar efter att han ska kunna berätta för mig om hur han tänker.