Resa till USA 2011

Gotland 2010

Inte längre västerut.

Vi har flyttat österut. Till större, en trea på 96 kvadrat. Vi kommer inte att hitta varandra. Centralt ändå, med pubar och affärer. Det blir bra det.

Den heliga modern igen

Jag älskar min unge över allt annat. Men jag går liksom inte omkring och känner mig uppfylld av moderskapet. Jag är den jag är liksom, då som nu.

Om syskon

Jag har inte den minsta längtan. Inte längtan efter att må illa i nio månader. Inte efter den första skälvande tiden. De nattliga grälen, de nattliga vaken. Barnet som aldrig sov, vi som inte orkade. Och kravet på att man skulle tindra och vara tacksam.

Jag är tacksam. Men första månaderna var rätt svarta. Med en son på 17 månader kommer allt oftare frågan om när det är dags för syskon. Som om det bara var något som är självklart, som ska produceras för det ska ju vara så. Att bara ha ett barn, det går ju inte för sig. Men jag är inte säker. Ett barn är på många sett väldigt behändigt. Jag som älskar att jobba, älskar att resa, älskar friheten och mina fritidsintressen.

Att bli med barn första gången var lätt. Kanske blir det svårt en eventuell nästa gång. Kanske går det inte alls, och då känns det också helt ok. Vi har det bästa barnet och kanske räcker det så.

År 2013 ska jag börja fundera på syskon. Fram till dess ska jag vara lycklig över den fina unge jag har.

Snabbgenomgång av 2009

Om 2008 är året då jag alltid mådde illa. Då är 2009 året då jag inte sov. Det började med vinter, vi sov inte, jag ammade jämt. Jag plöjde hela Sex-and-the-City-boxen ammandes i soffan. Min älskade föräldragrupp var i mycket ljuset. Så småningom blir det vår, det blir bättre med sömnen. Vår pojke växer och kan mer och mer. I maj börjar jag jobba igen, första tiden svävar jag på moln över att få komma till jobbet. I juni åker vi till Kroatien med vår 7-månaders-baby, det är bra och roligt. I juli dansar jag en vecka i Herräng, den årliga tjejhelgen på Marstrand blir av. Hösten är heltid på jobbet och pappaledig sambo, mycket på jobbet. I december åker vi tre till Kairo, ser pyramider, besöker basarer, åker taxi. Att resa med barn är fantastiskt.

Ja, herregud. Om det bara vore så enkelt med kärleken.

Vi har fått en sångbok. Jag sjunger högt ur den.

Upp på källarbacken
upp på källarbacken har jag en vän
Vacker är han
finer är han
fager är han när han dansar.

Jo härligt att de gamla visorna får leva kvar. Men de börjar ju kännas lite mossiga.

Världens vackraste hår ever

Sommar

Om skräcken, ansvaret

På kvällen kan jag inte sova. Jag ligger vaken och är livrädd att förlora honom, att förlora båda, både mannen i sängen bredvid mig och barnet i spjälsängen. Jag tänker på katastrofer, att jag ska tappa honom i stentrappan i trapphuset, en bil ska köra på honom. Tänker på tsunamikatastrofen, barn som dör i krig. Tänker på föräldrarna, sprang de med dem i famnen, hur fortsatte de utan sina barn?
Allt som handlar om barn och sjukdomar hoppar jag över, byter kanal till lättsam glättig underhållning. Paris Hilton, inredningsprogram, jag löser korsord, tänker på färg och form för att komma bort från rädslan.

Jag kan inte leva som orolig, inte föra över den oron på honom, släppa, inte överbeskydda. Och på dagarna går det ganska bra, jag tror inte att det märks, jag verkar nog rätt avslappnad. Jag försöker tänka att om något skulle hända honom så har jag ju den här tiden redan, de här åtta månaderna.

Och just nu, och förhoppningsvis länge till finns vi ju här levande alla tre.

Minne

På en uteservering i Split sätter sig en gatumusiker nära oss och tar fram gitarren. Han börjar spela kroatiska folksånger och unge E reagerar direkt, lyser upp, lyssnar börjar skratta och sjunga med.

Från resan

Kroatien

Vi har varit en vecka på semester och att resa med barn går så bra så. Mer packning, han bär ju knappast sin väska själv och lite mäck med att stå i badrummet på det enkla hotellet och blanda gröt. Men bra. jag kan förstå de som åker på all-inclusive "glöm plånboken hemma" för det hade nog varit bekvämt. Men vi hade kreverat av rastlöshet så istället blev det åtta dagar på tre olika platser, båt, buss och båt och buss igen. Äventyrligt ljuvligt och svettigt.

Han har två föräldrar

Jag har börjat arbeta igen, det är ljuvligt fantastiskt.

Sju månader var jag hemma och nu har jag fått höra av tre olika personer att "men har du redan lämnat honom på dagis, är han inte för liten för det?"

Det är 2009, 2009 vänner.

Jag skriker högt. HAN HAR EN PAPPA SOM ÄR PAPPALEDIG.

Han är hemma med sin pappa. Puckon, puckon. Sorgligt är vad det är att de inte ens tänkte på att det kunde vara så.

Stolt som en tupp

Så stolt är man. När andra säger att han är så vacker då bara pöser man över. För visst tycker vi att han är gudomlig men det är bra när även andra ser att just han är något så enastående.

Det är märkligt att se sina egna ögon på honom

Sova 9.00-9.45

Det här med rutiner. Jag sitter med papper och penna och funderar ut nya tider för hans mat- och sovtider. Exakt ska det vara för det mår han bra av. Aldrig har livet varit så inrutat, men inrutat är bra, det ger konstigt nog mycket frihet. Äta lunch då, sova då, gröt då, gå ut då.

Rutiner ger pigg och mätt pojke. Trygg pojke som vet att vi ordnar det för honom.

Paradoxen

Jag plockar bort hans minsta kläder, de där allra första i storlek 56 och ger bort dem, han kommer aldrig att kunna ha dem igen. Och det är så fånigt, jag är ju glad att han blir äldre, jag vill inte tillbaka till den första nyfödda tiden då han inte sov och bara skrek, men ändå är det vemodigt.

Med honom kommer vetskapen att man just är uppe i något som inte kommer att bestå. Medveten om livets ändlighet. Vetskapen om att man ska dö. Jag har aldrig varit så rädd för döden som nu, aldrig smågråtit så ofta som nu.

Jag vill stoppa tiden, han måste alltid finnas, jag måste alltid finnas för att få uppleva honom. Och ändå längtar jag tills han är större, när vi kan prata med varandra, jag längtar efter att han ska kunna berätta för mig om hur han tänker.

Otroligt

Vårt barn sover numera på nätterna, efter att vi kurat honom. Han sover 10 timmar på natten och tre gånger sover han på dagen. Livet är tillbaka. Det är ljuvligt.

De första tre månaderna som förälder var något av det jobbigaste jag varit med om. Nu är det inte jobbigt alls. Inte ett smack. Snarare lite bekymmer vad jag ska göra av all tid jag fick.

De första tre månaderna var nästa bara skrik och sömnbrist. Nu är det bara skratt och glädje.

En blåsig söndag åkte vi till Varberg

Han är fantastisk. Ligger och sprattlar och skrattar högt till musik. Han kiknar av lycka. Han har de finaste ögonen i världen, de mjukaste kinderna. Han älskar närhet och blir alltid lugn av en kram. Nu pratar han högt med sina tyghundar. Vi älskar honom över allt annat.

Ändå säger fantastiska Jojo Falks illustration nedan mycket om den här första tiden. Så här det.

Hej sömnbrist

I natt skrek han i fyra timmar. Mellan två och sex. Sov unge, sov. Vi blir galna. Själv sov jag sex timmar i sträck vid en månads ålder, de andra barnen i föräldragruppen de sover, men här är det ingen som sover.

Vi försöker någon slags metod. Sovmetod. Så här kan vi bara inte ha det.

Besatt av sömn

Vi sover så lite och det präglar allt. Det enda vi pratar om, hur mycket sov du, när sov du, hur länge, hur djupt?

9 veckor gammal

Han verkar förtjust i Abba. Sprattlar med benen hela tiden och ser så lycklig ut.