Lunk

Sakta börjar det bli rutiner. Sakta hinner jag med någonting alls. Vakna, amma, frukost, bära i selen, prata, byta, amma, gå ut, äta, amma, sjunga, prata, bära.

Jag lär mig vad som går att göra med bärsele. Duscha går inte, dammsuga går bra, plocka undan och städa går fint. Laga mat är svårare. Gå på stan går bra tills det blir för tungt. Sitta vid datorn går bra när han väl somnat i selen.

Nej, det är inte jättespännande. Jag saknar jobbet. Jag saknar tempot och de vuxna människorna. Jag älskar mitt barn, men att vara föräldraledig är en väldigt märklig tillvaro. Väldigt långsamt och samtidigt ingen tid över alls.

Men det är en kort tid. En helt ok tid. En erfarenhet jag inte vill vara utan.