Minnesanteckningar

Mars igen.

Jag är gravid. Jag sitter på den gröna ryamattan på golvet och gråter. Jag vill ha öööl, tjuter jag, jag vill vara full. Också vara full som de andra, vill att det ska vara som vanligt. Det är inte som vanligt, blir aldrig mer som vanligt.

Max försöker trösta. Är du säker på att det här inte är hormoner, säger han. Jag gråter ännu mer.

Jag väntar på att illamåendet ska gå över. Vecka 12 säger de, då går det över. Inte gör det det. Vecka 16, då har det gått över då. Nej inte alls. Framåt slutet på våren börjar det lätta, men helt över går det aldrig. I vecka 30 är det åter tillbaka.