Det tar aldrig slut

Det är fruktansvärt frusterande att det finns så många platser i världen och jag kommer inte att få se dem alla. Inte ens i närheten av alla. Det stör mig ibland. Jag låter som en naiv gymnasist, men så är det.

Jag tror inte att reslusten någonsin kommer att lägga sig. Nu är jag snart 32, det har ju inte gått över någonstans. Längtan efter känslan när planet lyfter från banan, nya gator, nya dofter, språk som jag inte förstår. Italien, Island, Rio de Janeiro, Shanghai, Tokyo. Aaaaah. Det går banne mig inte över.

Men jag ska till Stockholm imorgon. Dit längtar jag just nu inte alls. Tåg, möte, kallt, artighetsfraser, kontakter, visitkort, sömnbrist och hem igen på en dag. Bah.

Tillägg: Stockholm var ju kanon när jag väl kom dit. Världens vackraste och bara ett ynka visitkort lämnades ut. Inspirerande människor.