Allt om min mamma

Hon följer oroligt nyhetssändningarna från Israel. Hon vill inte alls att jag ska åka till dit. Men ändå så sa hon sist att hoppas att det kommer att gå bra, att vi får roligt. Och hon ska ha allt för att hon försöker vara positiv och stötta ändå.

Hon säger att jag ju alltid gått min egen väg ändå oavsett vad hon har tyckt. Med ett leende, på ett sätt så att man förstår att det är en komplimang säger hon det.

Jag har utbildat mig till ett yrke hon inte hade hört talas om. Jag har flyttat till en stad trettio mil bort från henne. Jag har sagt upp mig från en fast tjänst för ett roligare vikariat. Jag har gjort slut med killar hon gillat. Hon har outtröttligt stöttat, även om inte alltid hållit med.

Det har varit långt ifrån konfliktfritt, i tonåren skrev vi långa arga brev till varandra fast vi hade sovrummen på samma våningsplan i radhuset. Eller mina brev var arga, hennes var mer diplomatiska. Men vår relation har blivit ärligare, jämnare. Hon berättar mer om sina tvivel och svagheter, jag vågar vara mer jag.

Jag förstår allt mer vad hon har gett mig. Hon har en förmåga att lyfta mig, jag är guld värd precis så här. Vi skrattar på samma sätt åt vardagssaker. Vi gråter lätt samtidigt som vi skrattar. Vi har lika rödflammiga kinder. Vi har lika syn på arbetsliv och ledarskap. Hon har varit både chef och närvarande mamma. Hon har alltid haft tid att lyssna. Hon är min bästa juridiska rådgivare. Hon får aldrig dö.