Det märkligaste

Det är i början av februari. Jag har gått fyra dagar över tiden. Jag går aldrig över tiden. Egentligen kanske jag vet men det känns så overkligt. Att bli med barn är väl inget man bara blir sådär bara.

På kvällen berättar jag för Max. Då får vi väl kolla det då, säger han med sitt mjuka, lugna sätt och nästa dag köper jag ett test på apoteket och tillsammans står vi sen lutade över köksbordet och stirrar på ett blått plus.

Jaha. Vi ska bli föräldrar. Jag förstår fortfarande ingenting.