Skuld

En kvinna på mitt jobb blir långsamt allt sämre i cancer. Hon är sjukskriven, men ofta här och hälsar på. Heeej säger vi då och ler. Kul att se dig, hur är det? Vi pratar cellgiftsbehandlingar och skrattar. Skönt att det känns bättre nu. Tillbaka hemma från sjukhuset. Jaha lederna värker på nätterna. Du tror att du kan komma tillbaka och jobba halvtid i mars? Åh, så bra. Du ser pigg ut.

Jag hör hennes rosslande röst gå runt i våra korridorer. Hon sitter i vårt fikarum i en timme. Hon har ingen man och dålig kontakt med sin enda dotter. Hon vill så gärna börja jobba igen. Kanske bara ett par timmar i veckan, men sjukdomen tillåter det inte.

Jag vill bara vända mig bort. Inte prata med henne, inte veta, inte se. Förlåt. Jag säger ett par snälla fraser. Egentligen vill jag inte alls. Jag bär in kaffekoppen på rummet istället för att sitta med de andra. Säger att jag har en deadline. Sen stirrar jag ut genom fönstret.